Det där jävla allt eller inget
Åh nej, vem har ställt fram kakor i fikarummet? Fan, fan, fan.
Gud vad goda dom ser ut att vara… En borde man ju kunna ta. Jag menar det är väl nästan oartigt att inte ta en? Speciellt om dem är hemmagjorda. Usssch så sugen jag blev nu.
Nemen nu sitter ju alla och äter på en kakjävel!?
Äsch jag förtjänar också en, YOLO!
Känner ni igen er? Det här är i alla fall jag i ett nötskal. Suget, förbudet, ångern, skammen, ilskan, misslyckandet – det är många tankar och känslor som rör sig hjärnan vid ett sånthär tillfälle. Det handlar just om tanken ”Allt eller inget”. Antingen så äter jag ingen kaka eller så äter jag hela paketet, och det är så här jag, och tyvärr många fler, fungerar.
Det har inte alltid varit såhär. Det tog sakta sin form efter att jag börjat med konceptet ”ätdagar” (en dag i veckan då man går helt bananas och får äta vad man vill så länge man äter ”bra” de andra dagarna). I och med detta startade jag någon typ av hetsätning. Jag släpade mig igenom vardagen, stod emot alla kakor på fikabordet för att sedan på lördagen äta tills det kändes som att min mage skulle spricka. Jag åt tills jag mådde dåligt både fysiskt och psykiskt. Ändå så fortsatte jag.
Sedan kom ju såklart även de dagarna då jag inte kunde stå emot den där lilla tårtbiten, chokladrutan eller kokosbollen – och då blev det fel i min hjärna. Det blev kaos. Jag blev besviken. Jag blev arg. Alltid kändes dåligt. Jag kände mig misslyckad och det var som att allt jag kämpat för senaste månaderna hade försvunnit då jag satte tänderna i den där förbjudna sockerbomben. I en perfekt värld hade jag sagt till mig själv att okej, det var en kaka, men det är INTE förstört bara för det. Man får unna sig och det är inte kul att behandla dig själv som du gör nu. Släpp det.”
Men nu är varken jag eller världen perfekt och istället för att känna mig nöjd med den lilla sötsaken jag tog kunde jag lika gärna ”unna mig” det resterande också. Sen när jag då redan var igång under misslyckandets dag kunde jag lika gärna skippa träningen också, för vad hjälper den? Allt är ju redan förstört!
Allt detta dumma tänkande på grund av ett idiotiskt motto grundat på ingen vettig anledning alls. Nej, det kändes bara bra att göra och tänka så. Förutom efter allt svullande, såklart, då känns ju livet skit. Men då var det bara att börja om, helst på en måndag.
Det är egentligen nu de senaste dagarna jag faktiskt insett vad jag gör mot mig själv och hur hemskt det här är. Speciellt psykiskt. Jag har under det senaste året bara förstört för mig själv. Jag vet inte längre vad måtta är, jag kan inte längre unna mig utan att må dåligt. Jag kan inte sluta äta när jag är nöjd. Mitt förhållande till mat har bara blivit sämre och sämre. Jag försöker idag att gå bort ifrån detta, jag har verkligen precis börjat! Men att för det första inse att man har eller börjar få ett problem med mat känner jag är en bra början, redan då har man kommit långt. Men det är inte lätt att försöka ändra sig. Jag vill landa på någon slags gyllene medelväg. Att kunna hålla mig till att äta hälsosamt men att samtidigt kunna äta en macka med smör och rödbetssallad till frukost utan att jag flippar ur och mår dåligt. Jag vill kunna njuta av mat igen. Kunna äta gott en fredagkväll och känna att jag FÅR äta i morgon också så jag behöver inte sätta i mig hela godispåsen ikväll!
Jag vill bara att alla där ute som känner igen sig i detta också inser att vad vi gör mot våra kroppar och speciellt psyken inte alls är bra. Man ska behandla sig själv som man skulle behandla en kompis och vi skulle aldrig neka en kompis att unna sig en kaka! Men samtidigt skulle de flesta som ser att kompisen mår dåligt av att äta upp hela kakburken också stoppa henne.
Jag har märkt redan efter några dagar utan mina vanliga regler och förbud att den otillåtna maten inte blir lika frestande längre. Jag kan nöja mig med en tårtbit trots att jag skulle tillåta mig att ta en till. Utan förbjudet kan jag fokusera på vad jag verkligen vill, inte vad mina hjärnmonster vill.
Skit i allt eller inget! För det suger.
